Daustralien av Andreas Söderlund, chosen by Roo
Songwhip 
Varannan vecka så väljer vi en grym låt till en mer eller mindre löjlig utmaning och så motiverar vi det på knackig engelska, men för andra året i rad kör vi en specialare på nationaldagen och väljer en svensk låt. Håll till godo!
Motiveringar
Viktor
När det begav sig kunde man, rimligen lite anklagande, peka på Live-plattor som ett lite väl glassigt sätt för rock etablissemanget att suga lite extra slantar ur sina fans. Idag däremot, måste man kanske tänka sig att de snarare är ett rimligt sätt för väletablerade musikfans att ytterligare stödja den rock de gillar utan att det känns som ren välgörenhet.
Sanningen är att jag alltid varit lite svag för ett riktigt bra livealbum. If You Want Blood You’ve Got It, It’s Alive, No Sleep ‘til Hammersmith och även en platta som In Case You Didn’t Feel Like Showing Up har alla betytt mycket för mig i olika perioder av mitt liv och är alla fyra bland mina favoritskivor av respektive artist. Några av mina största favoriter i alternativ-rockens historia, jag tänker framför allt på skivorna Suck On This och Jane’s Addiction var inte bara fantastiska live album men även respektive bands fullängds debuter, vilket hur man än vänder sig vittnar om en helt dödsföraktande tilltro till styrkan i sitt material och sin förmåga att framföra detta i ett energirikt samspel med en publik som inte ens har kunnat höra det inspelat innan.
Det svåra med att göra ett bra livealbum är att undvika fallgropen att försöka återskapa känslan av att vara på konserten. En bra konsert är två-vägs-kommunikation mellan artist och publik och det kan ju av naturliga skäl inte en inspelning vara. En bra Live inspelning handlar heller inte om att spela ett dubbelt så långt solo som i studioversionen. Jag tror att om jag skulle försöka mig på att producera att Livealbum åt någon artist skulle jag arbeta utifrån metaforen att skivan ska vara som när någon på film eller TV pratar i telefon och vi bara kan höra karaktären vi ser och kanske några lösryckta eller svåruppfattade brottstycken av personen i andra änden. Det gäller att skildra hela samspelet genom framför allt den ena partens interaktion.
Är detta bra gjort blir du som lyssnare oerhört sugen på att se artisten i fråga live och inte sällan även avundsjuk på de som var på det inspelade framträdandet. Så är det definitivt för mig med skivan jag hämtat låten jag valt till denna utmaning. Ja för som ni gissat har jag denna gång valt en liveinspelning, en som jag verkligen hade velat vara på.
Vinnaren tar allt var en kabare-föreställning som hade premiär förra året på Hipp i Malmö och sedan turnerade runt Sverige. Initiativtagare till projektet var Nina Persson och Gudrun Hauksdottir men med sig har dom haft en mycket brokig men imponerande skara svenska artister. När jag läste om projektet och framför allt recensioner av föreställningen måste jag erkänna att jag inte blev särskilt intresserad av att se den men sen när live-skivan kom fick jag ångra mig bittert. Detta är hur en Live-inspelning ska göras. Energin mellan publiken och de på scenen, framför allt alltid fantastiska Kristin Amparo i Det Är Vår Tid Nu går inte att skära med kniv, om inte kniven är gjord i något elektriskt isolerat material förstås, för jag vill inte riskera att grillas till aska av strömmen. Att lyssna verkar dock inte vara skadligt så prova det.
Roo
Vi brukar skämta, Viktor och jag, om att det var de dummaste som gick så här långt och sen blev kvar. Stackars satar. Nu sitter vi här som följd, fast i mörkret och kommer inte härifrån.
Någon gång kom de första människorna hit till det vi idag kallar Sverige, förmodligen kom de norrifrån och var redan vana vid mörkret och vädret. De vi skojar om är de andra; de första människorna som kom söderifrån. De kom nog hitstrosandes någon gång runt den här tiden på året; när det är varmt och skönt och solen lyser hela tiden. Allt är grönt och det ser precis ut som ett ställe som är perfekt att bosätta sig på livet ut.
Sen kom mörkret. De driftiga stack så fort och så långt bort att resterna av deras DNA står att finna runt ekvatorn, men några blev kvar. Här går teorierna lite isär om varför de blev kvar, för det kan vara så att de inte hade förmågan men det mest troliga var att de var lata. Det är alltså så de ser ut, några av våra avlägsna släktingar; lycksökare som aldrig blir riktigt nöjda men som inte klarar att ta sig ur en knipa när de nått vägs ände, eller som Viktor och jag brukar säga; de dumma, lata klåparna.
Kanske stod de där mitt i smällkalla vintern och nynnade en vacker melodi, ja, jag är ganska säker på att om man kom riktigt nära så kunde man höra orden; “Abrakadabra, sim salla bim” och sen lite mer frustrerat; “men det händer ju ingenting!”. Precis så som Andreas Söderlund sjunger om det, flera tusen år senare, i sin fantastiska Daustralien.
Jag älskar att Andreas vinklar den här texten ur ett barnperspektiv. Bara titeln är underbar. Alla känner igen pappan i texten som uttrycker sin frustration i raden;
“Pappa bara skakar på huvudet, i Norge har de det så jävla bra! Sverige är alldeles för kallt!”
Låten handlar om att längta bort till ett magiskt land och dit tar man sig lättast med en trollformel som inte funkar. Till slut kommer Söderlund fram till det, efter en underbar tonartshöjning; Längtar bara bort men hem!
Visst gör vi det lite alla till mans, gnäller på det här jävla landet, i tid och otid. Mest gör vi det när mörkret kommer och vi tänker att det här är sista året. Den här gången skiter jag i det, men så kommer solen tillbaka och då bara älskar vi Sverige, ja alla utom moderaten som slentrianmässigt häver ur sig; “det här jävla landet” så fort han ser momsen på sitt kvitto. Vi andra bestämmer oss för att ge landet en chans till och det är precis vad jag just gjorde. Inte fan lämnar jag det här paradiset – jag är hemma, tänker jag, precis så som de första vandrarna tänkte när de kom hit söderifrån för flera tusen år sen.
…och till vår nästa utmaning kommer vi hitta en låt som…
…du aldrig skulle gissat inte har någon bas (White Stripes låtar exluderat). — en utmaning som vi fick från fantastiska The Royal They, skriven på knackig engelska som vanligt.
Vi ses då!
- Yule Calendar 2022
- Yule Calendar 2021
- En sjukt bra låt med svensk sång.
- A tune that has a given place on the playlist for this summer
- A tune that is musically all over the place
- A tune that has a really slow tempo but yet manages to be upbeat.