Varannan vecka så väljer vi en grymt bra låt till en mer eller mindre löjlig utmaning och så motiverar vi det på knackig engelska, men för tredje året i rad kör vi en specialare på nationaldagen och väljer en svensk låt och skriver på svenska. Håll till godo!

Motiveringar

Roo

“Jag tänker att inget bra kan komma ur det här, det går åt helvete nu!”, sjunger Glenn Udhén i sin underbara låt. “Denna sommaren verkar bara bli en dag”, fortsätter han, lite lagom skönt svenskt tänker jag. Han vet, du vet och jag vet att det inte stämmer – saker och ting brukar ordna sig. Det här har varit en väldigt speciell vår och jag förstår om inte alla ser ljuset, men i de allra flesta fallen kan det verkligen komma något bra ur det här. Äh, va fan jag bjussar på en anekdot så fattar ni.

För något år sen åkte jag och barnen ut och campade. Jag köpte givetvis på mig sjukt mycket bra utrustning, som en ju gör, så vi skulle klara alla situationer galant. Det var nytt tält, liggunderlag, värmefläktar, trangiakök och hundra små andra bra prylar som är oumbärliga för camparen. Vi åkte till tre campingplatser och på de första två gick det superbra. Ja, förutom att jag aldrig höll på att hitta första campingen och att det var raggarträff på den andra, men på det stora hela gick det asbra och vi var bara så glada och lyckliga. Tredje campingen låg utanför Uddevalla och det gick fint att köra dit, ända tills vi nästan var framme. Helt plötsligt i en lång nedförsbacke händer det något med bilen. På instrumentpanelen står det att biljävlen gått in i felsäkert läge!? What? Vad är det för påhitt, felsäkert läge är ju något reserverat för windows 95, eller hur? Anyways, bilen är strypt till att gå i 15 kilometer i timmen. Jag är sjukt nära panik i det här läget, men lyckas manövrera bilen till parkering vid en liten mataffär som jag stannade vid. Jag bad några böner och förbannade de flesta gudar – jag slängde in några besvärjelser också, for good measures. Jag vred om tändningen… Helvete! Fortfarande felsäkert läge. Det är här någonstans som barnen börjar fatta att det är något knas. Efter några djupa andetag så förklarade jag läget för dem, hyfsat lugnt och försiktigt, men jag underströk att det var skarpt läge och att jag var vrålstressad för att satans-jävla-bilhelvetet hade gått sönder. Jag kanske inte uttryckte det exakt så, men det måste ha tagit skruv för det som hände var smått magiskt. Barnen var supercoola och accepterade situationen utan det minsta gnäll. Jag behövde inte ens förklara tio extra gånger vad som hänt, vilket brukar vara standard. 

Där och då var det mycket “… det går åt helvete nu”, men det går inte att bara ge upp. Bilen måste ju lagas för jag tror ingen av oss var speciellt sugna på att bo i ett tält på en parkering i Bokenäs resten av livet.

Jaha, så lite förstärkt av barnens förtroende för mig googlade jag fram en bilverkstad. Bara en kilometer bort – sweet! Vi drar igång google maps och antar utmaningen att hitta dit i 15 km/h. Det bör nämnas här någonstans att felsäkert läge inte bara är någon snäll liten strypning av hastigheten, nej bilen varvar upp till sjukligt höga varvtal för att sedan droppa – vilket medför att bilen liksom hoppar fram. Ena dottern får bli kartläsare och hon säger lite försiktigt att vi ska svänga av vid en pytteliten grusavfart som för mig såg ut som en vändplats för en traktor. Lite stressad av den kilometerlånga kön av bilar bakom mig så bestämmer jag mig för att det måste vara nästa avfart som gäller. Och, yes, du gissar rätt; vi är snart helt lost inne på grusvägarna i Bokenäs. Jag förväntar mig armborst och banjospelare runt varje hörn. 

Till slut får vi syn på en dam som hänger tvätt och undrar om hon kan hjälpa oss. Sure. Hon vet precis var verkstaden ligger. Jättenära. Hon kastar en hastig blick på mig, efter att hon förklarat vägen, och hon måste ha tolkat min tomma blick helt rätt, för hon ropar något till någon och en minut senare får vi eskort av hennes otroligt vänliga partner. 

En mil med bilar i kö bakom vårt lilla följe ser när vi äntligen svänger av. Var då? Jo, den där vändplatsen för traktorer. Herregud! Vår eskort far iväg innan vi hinner tacka ordentligt. Tack så mycket! 

Vi var äntligen framme vid verkstaden, pris ske… någon. Jag peppar barnen att se extra ledsna ut när vi går in i den lilla entrén till verkstaden. Efter en lång stund kommer en ung bilmeck in frågar vad han kan hjälpa till med. Jag berättar läget och känner mig som en Stockholmare. Den här killen, som låter som Roy i Macken, tittar på mig och ser lite uppgiven ut innan han, på bohuslänska, sjunger fram:

Du… jag kan inte hjälpa dig.

Glenns Udéhns ord (troligen oskrivna vid det här tillfället) bankar i hela skallen, “… inget bra kan komma ur det här, det går åt helvete nu!”.

Jag gjorde vad vilken vettig förälder som helst skulle ha gjort. Jag tittade på barnen, som spelade sin roll perfekt, sen tittade jag på killen och frågade med darrande röst vad han tyckte jag skulle göra. Det är något med mig som gör att människor ofta har lätt att tycka synd om mig, t.om mina barn tycker synd om mig. Det är inget jag medvetet jobbar på, men det är någon slags superhjältekraft jag verkar ha. Jag ser förmodligen bara sjukt ledsen ut och folk är bara väldigt snälla. Jag måste iallafall ha utövat min superkraft för mekanikern mjuknar till och frågar vilken camping vi ska till. Sen vips så ska han fixa bilen och vi får låna något som han kallar “lånebilen”. Superkraften strikes again!

Lånebilen visar sig vara en pytteliten citroen som vi öser in så mycket grejer vi bara kan i. Barnen sitter med saker i knäna, jag har min förarsätet framskjutet så långt det går och vi lyckas få med det mesta av våra saker. Det är precis så mycket plats kvar att jag har manöverutrymme nog att byta växel. Det är bara två mil kvar nu till campingparadiset! Ojdå, vad varmt det börjar bli i bilen. Nämen hejsan, är värmefläkten inställd på max och går inte att ändra? Check! Är det bara ett fönster som går att hissa ned – och det bara till hälften? Check!

Trots att det var extremt trångt, ratten skavde mot min mage och värmen gjorde att vi dröp av svett, så var vi så glada att det hade löst sig. Den här snälla mekanikern höll kontakt med mig hela vår vistelse och beställde in reservdelar som expressbudades. Det gick inte åt helvete, eller jo det gjorde det ju, men det kom något bra ur det. Vi hade några helt fantastiskt härliga dagar, nästan helt konfliktfria. Jag fick i och för sig ett litet mini-spel när en i vårt sällskap bestämde sig för att fribajsa ganska nära vårt och även andra tält, men förutom det; Top notch! 

Glenns låt är en riktig höjdare och det kan låta som att det är en ganska deppig visa, men när du lyssnar på den, lägg märke till hur bra du mår av den. Musiken berättar fortsättningen som inte kommer fram i texten. Det kanske går åt helvete just nu, och du kanske tror att det inte kommer något bra ur det här, men det gör det. Det gör ju det de allra flesta gångerna. Om ingen sätter sig och fribajsar precis bredivid tältet det vill säga, då kan det bli en tillbakagång innan det blir bra igen. 

Glad nationaldag!


Viktor

Jag har varje år lite klurigt att komma på vad jag ska välja för låt till denna utmaning eftersom jag inte lyssnar jättemycket på musik på svenska nu för tiden. Det fanns en tid när jag gjorde det men det var för länge länge sedan så jag är rädd att riskera att mitt urval här blir enahanda och väldigt förutsägbart.

För två år sedan när jag skrev min första artikel till denna utmaning var det på ettårsdagen av Freddie Wadlings alldeles för tidiga död. Då kände jag mig inte redo att välja något av honom men I år har jag valt en låt av fläskkvartetten. Wadling lämnade ett stort hål i den svenska musikscenen så som bara vissa artister gör.

Låten Som Glas är en utmärkt låt från den utmärkta skivan Jag ger vad som helst för lite solsken, en skiva jag är lite extra förtjust i eftersom jag i samband med att den släpptes 98 fick tillfälle att intervjua Sebastian Öberg inför. Det blev en väldigt bra intervju efter ett jättetrevligt samtal så det bidrar naturligtvis enormt till hur mycket jag älskar låten och skivan. Men mest av allt är det förstås Wadling som som alltid är bäst när han får sparra sin röst mot någon annan, i detta fallet en Nina Persson i bästa form. Det skadar ju inte heller att dom har en jättefin text som Wadling skrev tillsammans med Thomas Öberg.


…och till vår nästa utmaning, som är imorgon(!) kommer vi hitta en låt som…

…är given på din sommarlista, skriven på knackig engelska som vanligt.

Vi ses då!