En grym låt som sjungs på svenska.

Hur det nu än var, så stod vi i alla fall där, i en konsertlokal i självaste Örebro; jag och min bästa vän Danne. Vanligtvis så brukade vi försöka få med oss någon semi-vuxen på konserter. Semi-vuxen var helt enkelt någon som var över arton, ville gå på punkkonsert och som kunde lova våra föräldrar att hålla koll på oss. De allra flesta gånger var den personen Erik och han hade bil och älskade punk, alltså en av de bästa personerna man kunde önska! Den här gången hade vi lyckats, på något sätt, att få åka själva och dessutom till storstan! Strebers hade precis blivit Dia Psalma, efter att trummisen tragiskt omkommit, och släppt singeln; Hon får. Vi var lyriska, vi hade missat chansen att se Strebers, men nu hade vi fått en ny chans och singeln var ju så bra, lyckan var total. Inte ens det faktum att de körde med en trummaskin kunde rubba vår eufori: trummaskin?! — fan va ballt!

Att jag idag knappt kommer ihåg Dia Psalma och att jag knappt kan lyssna på Strebers var inget jag kunde föreställa mig då. Det här var under perioden jag överdoserade svensk punk i allmänhet och Strebers i synnerhet. På den tiden kunde jag knappt skriva en mening utan ett dock, ett ej eller det värsta; ett ty — tydliga tecken på en svensk-punk-junkie. Det har tagit sin tid att komma över det där och än i dag har jag svårt för vissa texter på svenska; de som vill lite för mycket men inte når ända fram.

Jag hade på mig min “nej till EGoismen”- t-shirt (EU hette EG en gång i tiden, ungdomar) slitna jeans och arbetsskor med stålhätta. Jävligt punk! Danne hade svarta stuprörsjeans och var om möjligt ännu mer punk med sina Dr Martens. Vi insåg snart att vi inte hade en chans mot punkarna som var där. Det var tuppkammar, nitar och näsringar så långt ögat kunde nå, men vi gjorde vårt bästa för att smälta in. Så brakade det loss till slut, in på scenen kliver tre, lite nervösa, punkare som mixtrar lite med stärkare och pukor innan en snabb inräkning. BAM! Finkel Rokkers hade gjort sitt intåg i våra liv. Vi var förtrollade, de var inte snygga, de kunde knappt spela, men vi tyckte just då att de var bäst i hela världen! Den raka två-takten, som ingen trummaskin har en chans mot, de enkla rock-ackorden och den där äkta vi-bryr-oss-inte-vi-är-så-jävla-bra-ändå — attityden, gjorde att vi var helt sålda. Vi köpte givetvis båda en varsin EP av bandet själv, efter deras spelning. Utan mäsk stannar Sverige, tror jag att det var. Efteråt så sa vi knappt två ord om Dia Psalma, det var Finkel Rokkers från Köping som gällde. De var helt på riktigt, inget fejk, inte en tillstymmelse till på låtsas. Jag tror den där spelningen har satt djupare spår än vad jag förstått förrän nu.

Det här var väl knappt något år innan skejt-punken förförde mig och kanske ytterligare något år innan soundtracket till Batman Forever, där något geni lagt in ett spår av, för mig helt okända, Flaming Lips, och som förändrade allt. Jag var som sagt tvungen att vända svensk punk ryggen och gå vidare mot dessa amerikanska storheter, men jag tror att den där autentiska känslan som vi fick från Finkel Rokkers, levde kvar. Det är den känslan man vill åt, det är då, när det känns på riktigt, när det skaver och låter lite falskt, som det är som bäst. Jag kan, när jag tittar i backspegeln, se att mycket av den musik jag älskar har just de där kvalitéerna.

Fattig Bonddräng by Christopher Sander, [ingenting]

Listen to "Fattig Bonddräng" by Christopher Sander, [ingenting] on any music platform - Free smart music links by Songwhip

Songwhip

Vi vet väl alla att det riktigt äkta bor i litteraturen (givetvis i en massa konstformer när jag tänker efter), det är där vi får tillfälle att stanna upp och känna efter i den tonart och melodi som författaren bestämt sig för. Det var just så som Astrid Lindgren gjorde när hon lät Emils bästa kompis sjunga ut sin klagan i den enklaste och den mest direkta form av lyrik i visan; fattig bonddräng. Vem känner inte med Alfred när han bara vill sova lite extra på söndagen? Visan berättar om det enkla livet med de små önskemålen som skulle göra detta jordeslit lite drägligare. Vi känner igen oss, trots att vi inte känner igen oss. Det är så direkt att vi förstår precis vad han menar även fast väldigt få av oss hässjar vårt hö och kanske ännu färre av oss går i kyrkan. Även om Finkel Rokkers är genier i det lilla, så kan de ändå inte mäta sig med geniet Georg Riedel, som tonsatt bonddrängens vedermödor till perfektion. Det enkla och direkta i texten följer med in i musiken. Länge trodde jag att Björn Gustafssons version från filmen var den bästa. Vi vet att Astrid själv älskade Tommy Körbergs teatrala version och den är inte alls dålig, men den glider lite bort från det autentiska, för att uttrycka sig milt. Freddie Wadling(Augustifamiljen) har gjort en mästerlig version också, men trots all hans(deras) briljans når den ändå inte upp, eller kanske ned på jorden i detta fall, till den nivå som Björns skrala stämma ligger på. Sen gjorde väl Bo Kaspers orkester en version på Barn på nytt -skivan och de var ju bra i det där tv-programmet med den andra Björn Gustafsson back in the days…

Björns version är inte bäst, inte längre, jag har fått en ny favorit; Christopher Sander har fångat det riktiga i visan men klätt den i något annorlunda kostym, men vilken kostym! Det är sprött och milt men med där Björnska forceringen bibehållen skruvad rakt in i indiepopens underbara värld. Christopher, som bättre än någon satt ord på punkdrömmar, har verkligen klätt om bonddrängen i den mest snövita skrud(sorry, kunde inte låta bli). Om du missat, lyssna och njut, det är precis vad jag ska göra nu. Kanske skänker jag en tanke till moder Svea på flaggdagen, sen spelar jag som brukligt Skända flaggan på låg volym och knyter näven i fickan. Gammal anarkist och svensk, vackert som blått och gult i universum fött ur [ingenting].

Asta Kask är lösningen!

Dom har alltid varit lösningen.

När jag inte längre kunde motivera mig själv att göra mina gitarrläxor upptäckte jag att man inte behövde kunna ta några jäkla barréackord för att kunna spela Inget Ljus.

Genom att omarbeta texten till Dom Får Aldrig Mig till en epistolär berättelse för 9:ans centralprov i Svenska lyckades jag knipa mig en 4:a trots att jag kan ha råkat blivit portad från svenskalektionerna sista terminen till följd av, låt oss säga; mindre än idealt uppförande.

Jag har alltid varit anklagad för att vara en Johnny Ramone av mina vänner då jag inte förbehållslöst går med på vilka vänsterplattityder som helst. Det som åsiktsmässigt hookade mig med punken var när Johnny i KSMB fräser “Jag sjunger som jag vill” i En Slemmig Torsk. Så… fel Johnny, helt enkelt, för jag e ju inte precis nåt Reagan-fan heller. Ibland önskar jag ju dock att jag hade nån mer tydlig politisk ideologi att luta mig mot.

Utanför min mataffär liksom de flesta mataffärer sitter oftast någon av en liten grupp tiggare. Jag har svårt att bara gå förbi men för mig, som har tillräckligt svårt att bestämma mig för vad som är lämpligt att dricksa på krogen, så är det minst sagt marigt att komma på hur mycket som är lämpligt att ge. Om ens något! för jag hamnar förstås i dilemmat att om jag ger mer till hjälporganisationer så får fler personer, i den situationen, än just bara den lilla gruppen utanför min lilla mataffär, hjälp, antagligen dessutom på ett mer långsiktigt vis …men som sagt det känns inget vidare att bara gå förbi.

Asta Kask to the rescue!

Så enkelt!

Självfallet ska jag ge till personen jag går förbi för, alltid retar det ju skiten ur nåt jävla pucko. Jag får till och med hjälp att sätta beloppet, Några Jävla Spänn, ett belopp som knappas inkräktar på min statsmisionsdonation.

Problem solved!

Det handlade inte om att rädda världen utan om vem jag vill vara, å jag vill vara nån som ger fingret åt folk som ska förstå sig på, både till höger å vänster. Jag skänker som jag vill!